Vilsen? Filmpremiär 28:e oktober

Trailer till filmen Vilsen?

Se dig om i staden. Mängder av budskap att ta emot och sortera. Det mesta filtrerar vi bort.

Men hur kan det offentliga rummet upplevas när filtret krackelerat, när en människa befinner sig i ett psykiskt tillstånd där budskap tolkas bokstavligt och verkligheten blivit magisk?

Den 28:e oktober visas Inre rums film Vilsen?, där du genom Anneli Jäderholms ögon ges en inblick i just detta.

Filmen visas på Stadsmuseet i Göteborg den 28 oktober 2009 kl. 17:00. Efteråt följer paneldiskussion med Inre rums Anneli Jäderholm, Anette Ihrelius från Fastighetskontoret och Anders Biel, professor i psykologi. Välkommen!

Bra respons på våra föredrag

I torsdags och fredags i förra veckan höll Inre rum tillsammans med NSPH i Göteborg två halvdagar med föreläsningar på Burgårdens konferenscenter. Arrangör var GARP (som arbetar med rättspsykiatri och psykiatrisk tvångsvård).

Det hela blev väldigt lyckat! Linda och Annica föreläste om Inre rum och bakgrunden till att projektet kom igång för några år sedan samt lite ur manuset till den kommande utställningen Psykets historia. Sedan föreläste Anneli och jag om våra erfarenheter av psykiatrisk vård.

Vi fick bra respons från publiken - ca. 70 personer vardera dagen.

På torsdag skall Anneli och jag föreläsa på Högskolan i Trollhättan; och på måndag i nästa vecka skall vi hålla i en eftermiddag för en avdelning på Psykiatri Östra i Göteborg.

Uppfattningen om mig förändras i mötet

Jag brukar säga att det är i mötet med mig som det sker något långt bortom orden. Innan jag kommer till en föreläsning har många redan haft en uppfattning om mig som psykiskt funktionshindrad. Efter en stund kommer frågor, det blir en diskussion och ett möte uppstår. I salen blir vi ett VI. När jag lämnar lokalen är jag oftast helt och fullt Anneli Jäderholm, möjligen med ett litet funktionshinder, men annars som vilken människa som helst. En del kallar det då att jag har kommit att tillhöra undantaget. Den som man tycker sig känna. Undantagen den stigmatiserade gruppen. Men jag tror inte att det är så. Jag tror att vi har gått in i en ny tid.

Nyfikenheten och viljan att försöka förstå finns. Det är ingen strid om det man tror sig veta, annat än i media möjligen där olika perspektiv och tankar många gånger ställs mot varandra.

Min känsla är att man ärligt och uppriktigt försöker förstå olika mänskliga tillstånd, känslor.

Jag grundar mina tankar från mina möten med den breda allmänheten, psykiatrin, utbildningsväsendet, ideella föreningar, brukarföreningar mfl.

Vi bygger en bro.

Positivt tänkande kan förändra världen

Här är en artikel om en fantastisk person i dagens DN på nätet.

Spännbältesläggning

Målning: "Tvångsvårdsvistelse" av Anneli Jäderholm. 2005

Jag har den senaste tiden fått möta personal från psykiatrin och även sjuksköterskestudenter. Något som diskuterats en del är spännbältesläggningar som jag har varit med om. Jag har i mitt förvirrade tillstånd behövt en gräns, det är jag medveten om. Inom en del slutenvårdsvistelser har man skippat bältningen av mig och istället gått med i min psykos. En gång upplevde jag det som att jag kände av alla hästar, stod i kontakt med dem. Jag galloperade omkring och gnäggade. Jag träffade då en man som sa att han hade skjutit alla hästar. Jag blev ursinnig, arg sedan ledsen och sorgsen. Jag kom tillbaka till verkligheten, fick en gräns utan bälte.
Vid andra slutenvårdsvistelser har jag bältats och känt mig genomskinlig, absorberandes allas känslor även personalens. För att söka förstå dessa traumatiska händelser har jag försökt förstå min storpudel. (Det sägs ju att djur är extremt mottagliga för andras känslor. Kanske kan man likna det med mitt, i psykos, regredierade tillstånd?)
När jag blir arg på min hund och måste ge henne en gräns genom att trycka ned henne, hålla i henne, så biter hon mig. Likaså om jag är stressad. Men om jag ger henne en gräns och samtidigt tar ansvar för mina egna känslor och istället försöker projicera lugn och ro - en slags egen inre trygghet så kommer hon att lugnt acceptera min gräns, känna sig trygg.
Det är naturligtvis lätt att förstå saker i teorin och någon sa att en spännbältesläggning är den svåraste formen av vårdinsats ur personalsynpunkt. Jag kan förstå det.

Det handlar om att mötas på en bro: brukare - personal och ett frö som fått fäste i mig från en del möten är ideer om att fortlöpande informera mig om vad som händer när jag bältas och tvångsvårdsinjiceras även om det ser ut som om jag inte är kontaktbar. Min erfarenhet är att jag även i totalförvirring har en registrerande del som på nåt sätt är närvarande. Jag tror även att bearbetningen efteråt kommer att bli bättre för mig då. Men det är min personliga åsikt.

Sist jag bältades lades jag på mage. Något som jag , med övergreppshistorier bakom mig, funnit mycket bättre än att bli lagd på rygg med "glipande sjukhusskjorta och benen isär.

Dialoger, möten och att även ur ett patientperspektiv våga ta plats lönar sig.

Det är min övertygelse.

Anneli Jäderholm

Föreläsning IBIS

Igår föreläste jag för IBIS,Intresseföreningen Bipolär sjukdom. Jag blev mycket trevligt bemött och vi hade många "livliga" diskussioner om allt från Qi, jesusbegrepp, gener, spännbältesläggningar, medicineringar, psykets historia till förståelse av att vi alla, även från erfarenhetsperspektivet,kan ta plats i samhällsdiskussionerna. Våga det. På bilden syns fågeln IBIS som ända sedan den egyptiska tiden sägs symbolisera andens uthållighet. Jag fick en fågel som gåva av dem.

Anneli Jäderholm

Lyckad halvdag med föreläsningar

I torsdags i förra veckan höll vi från Inre rum i en halvdag på förmiddagen för en grupp som vidareutbildade sig inom psykiatrin. Det var ute på gamla Lillhagen-området i Göteborg.

Annica (vår projektledare) och undertecknad började med ett föredrag om Skapande genom tiderna. Vi talade om "gränslandet" mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt. Själv berättade jag bland annat om konstnärer som Emery Blagdon, Ovartaci (Louis Marcussen) och Inge Schiöler. Men även om två s.k. "skelettkyrkor" - kapucinerkyrkan i Rom och kyrkan i Sedlec, Kutna Hora utanför Prag i Tjeckien. Annica berättade bland annat om Danielle Jacqui i Frankrike, som målat hela sitt hem, både utvändigt och invändigt - minsta lilla skrymsle i klara, bjärta färger.

Efter Annica och mig talade Helene J. om sitt skrivande. Hon använder skrivandet som ett sätt att må bättre och utvecklas som människa. "Ingen psykiatrisk terapi har funkat lika bra för mig som mitt skrivande", sade Helene.

Efter Helene kom turen till P.O. Bergman, "Psykiatrisk Schaman", som berättade om sitt skapande i olika material. Som Annica sade: "Vi kom fram till att det är P.O. själv som är det största konstverket."

Siste talare för dagen var Anneli J., som höll föredrag om sin resa genom psykos samt vägen till tillfrisknande. Därefter avslutades halvdagen med en timmes paneldiskussion med stimulerande frågor och synpunkter från publiken.

Argentinsk inspiration

Fredagen den 11 september var vi på föredrag med Mats Mogren på GPI - Göteborgs Psykoterapi-Institut - på Vasagatan 16. Mats var med och grundade Gyllenkroken en gång i tiden och har suttit i Gyllenkrokens styrelse. Han är psykolog och direktor emeritus vid GPI, som i år firar sitt 35-årsjubileum "med ett temaår om barn och föräldrar".

Föredraget hade rubriken "Härifrån till Buenos Aires". Det var det argentinska paret Angel och Dora Fiasché som grundade GPI och introducerade Melanie Klein i Sverige. Två andra argentiska psykoanalytiker som Mats berättade om är Enrique Pichon-Rivière och Arminda Aberastury. Vad som framkom är den passion som dessa argentinare kände inför psykoanalysen i en "socialt och politiskt medveten hållning" under svåra livsomständigheter.

Möte med Robert Lund från New York

Igår träffade tre personer från Inre rum amerikanen Robert Lund från New York. (Han heter Lund, eftersom hans pappa var dansk.)

Robert Lund råkade ut för en olycka för några år sedan och har ett hål i kraniet i pannan. Detta kallas för "trepanering". I Inre rums utställning om psykets historia som just nu håller på att byggas ingår ett avsnitt om just trepanering - ett av världens äldsta kirurgiska ingrepp.

Än i dag förekommer trepanering, och vissa hävdar att det är något som stimulerar kreativitet och välmående. Vi på Inre rum ville gärna hitta någon att intervjua som hade erfarenhet av trepanering och fick kontakt med Robert via nätet. Av en slump befann han sig i Sverige och Göteborg just nu! Han kör nämligen lastbil för ett amerikanskt rockband på turné i Europa.

Tyckte han då att hans hål i huvudet gett honom mer kreativitet och större välmående? Nja... han förkastade inte dessa idéer men var inte heller helt övertygad.

Det finns en film på YouTube om Robert Lund. Sök på "Robert Lund trepanation", så kommer den upp.

Onsdag eftermiddag

Imorgon onsdag träffas redaktionen för tidningen Inblick kl. 13 i Inre rums lokaler på Gyllenkroken. En timme senare, kl. 14, skall vi tillsammans se på en film om psykiatrins historia här i Sverige.