Måndagen till ära bjuder vi på ett erfarenhetsinlägg av Inre rums ambassadör Anneli Jäderholm:Jag är en människa som alltid har behövt tydlighet.Min erfarenhet av att vistas inom slutenvård, på öppenvårdsmottagningar och vid olika aktivitetscenter är att jag har känt trygghet av att klart och tydligt fått veta vilka som varit personal och vilka som varit brukare av vården. Jag känner det som om vi brukare alltid har tenderat att förvirra varandra med vårt eget kaos.
I en psykotisk verklighet har tydlighet varit nödvändigt. De gånger jag har blivit tvångsinjicerad av människor klädda i "vanliga" kläder som inte går att skilja från mina eller mina medpatienters kläder, har jag alltid haft behov av att kontrollera så att det verkligen har varit personal och inte boenden i rummet mitt emot som försökt sticka något i mig.
Jag har även haft behov av att de har gett mig en skriven lapp med medicinnamnet på för att jag skall ha haft en möjlighet att, i mitt eget inre, hinna kalkylera med eventuell trovärdighet. Det har varit katastrof de gånger de stavat fel på lappen.
Att kläderna skulle symbolisera status är det sista jag tänker på i min kamp tillbaka till verkligheten. Status existerar inte i min psykotiska värld. Jag står oftast över allt. Jag är oftast grandios. Men beaktas bör också att jag har haft turen att vistas i månadskorta perioder inom slutenvården. Annat har det säkert varit om jag varit tvungen att vistas inom slutenvården i åratal. Jag skänker en tanke till alla de som varit tvungna att bo på anstalt under stora delar av sina liv.
På Möjligheternas Hus, ett aktivitetshus för Rättspsyk i Lillhagsparken i Göteborg, finns sedan förra året en radiostudio som sänder radio producerad av några av aktivietshusets deltagare. 
