Här är en artikel av Sten Levander i Dagens nyheter tidigare i veckan, om hans syn på psykiatrin i dagens svenska samhälle.
I rubriken talas om det om ett hat mot psykiatrin. En fråga som kan vara viktig att reflektera över.
Det är också viktigt att lyfta fram det positiva i dagens svenska psykiatri. Många av dem som jobbar inom denna svåra vårdbransch gör ett fantastiskt jobb i vardagen med att hjälpa oss att må bättre och gå vidare i livet. Ibland handlar det ju rent av om att rädda liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Sist jag vårdades inom slutenvården anklagades en personal för att ha våldtagit en patient. Jag låg i rummet bredvid. Övrig personlal arbetade frenetiskt med att försöka lösa problemen, jag är tacksam för det, men jag var inlåst i det kaos som rådde och förövaren ingår i "psykiatri" för mig. Det är viktigt att förstå att vi måste låta känslor få komma upp i diskussioner och debatter. Våga det. Först då tror jag att vi på allvar kan få det välfärdssverige vi så gärna vill ha. Allt är inte svart elelr vitt. Åsikter har sin grund någonstans. För övrigt så är jag också tacksam över de många respektfulla bemötanden jag gjort inom psykiatrin. Jag skulle inte heller ha velat vårdas någon annanstans än i Sverige under det stora flertalet av mina slutenvårdsvistelser men allt beror på vilket perspektiv vi tar till. Låt oss diskutera våra känslor inte trycka undan dem i det offentliga rummet. I skymundan blir det undanträngda lätt farligt, som jag ser det.
den misstänkte förövaren skulle jag skriva då jag ännu inte vet om han fälldes.
Ja, en sak som är säker är att det finns både positiva och negativa erfarenheter från vården. Det är viktigt att båda sidor av myntet får utrymme i det offentliga samtalet. Har man en dålig upplevelse så kan den smitta av sig på hela vårdapparaten. Det är rätt mänskligt egentligen, men vi tjänar nog på att tänka ett steg längre. Av de mänskliga änglar jag mött i mitt liv är det flera som jobbar inom psykiatrin.
Igår hade jag förmånen att samtala med en kvinna som jobbade som "personal". Hon tyckte att det var jobbigt att många inte såg henne som en egen individ, hennes insats då alla är olika. En annan man som jag pratade med sa att en del i personalen kan ha haft en historia som patienter själva och tyckte att vi skall sluta upp med Vi och Dom. Jag är benägen att hålla med. Jag hållen även med Linda om att man får försöka tänka ett steg längre. Vad skönt det är när man känner att man kan hålla med!
Skicka en kommentar