Vilket bra möte jag hade!

En främmande man stod framför mig, engagerad, agiterande och med trevligt utseende.
Jag lyssnade. Han beskrev de psykiskt sjukas situation idag, hur mycket droger som florerar bland dem, att fontänhus modellen är ett bevis på att psykiskt sjuka skall in på hospital igen. De skall vara skyddade och kunna analyseras, medicineras, övervakas och samtidigt vara i skyddat arbete. Inte som nu ute i samhället. Det första intrycket var att han verkade mycket kunnig och påläst. Jag fortsatte att vara tyst.
Ilskan och besvikelsen, illamåendet gick i vågor inom mig men jag var bestämd över att inte låta ilskan ta överhanden och förstöra ett tillfälle att kunna förstå och kanske förändra. För mig representerade han den ”andra sidan” som jag strävar efter att bygga en bro tillsammans med. ”Det är i mötet det sker”.
Jag bemästrade mina känslor och stod lyssnande kvar. Mannen började då berätta om en kvinna med diagnosen Schizofreni som han hade haft en relation med i fem dagar. Han stod inte ut längre: - Vem orkar leva med en sån?
Då fick jag nog och hörde mig själv säga att jag varit sjuk i tio år och haft en trygg kärleksrelation under större delen av min sjukdomstid. Mannen tittade på mig och skiftade färg i ansiktet från vit och grön till lila. Jag stod tyst och uppmanade mig själv att hålla tillbaka och inte ta ansvar för hans känslor. Vi tittade på varandra under lång tystnad.
- Det är du, utbrister mannen! Jag skulle kommit och lyssnat på ditt föredrag på ABF men jag kunde inte. Nu känner jag mig dum!
Jag mötte mannen med stadig blick och sade lugnt: - Känn dig inte dum, jag är mycket glad över att få höra hur människor, som du, ute i samhället pratar om mig.
Han stod still, lite ledsen, tittade sedan upp med glittrande ögon och utbrast: - Och dig kommer jag att få träffa en hel termin, då det visade sig att vi skall gå en kurs tillsammans.

Jag kan inte tänka mig en bättre lön för mödan i att föreläsa om min psykiska sjukdom!

Anneli Jäderholm